En viktig sak som Katarina poängterade är att vi är bibliotekspersonal och inte lärare. Vi kan locka barn och ungdomar till lustfyllt fritidsskrivande/berättande till skillnad från påtvingade lektionsuppgifter i skolsalen. Vi behöver inte heller bry oss om stavning och grammatik, utan överlåta rödpennorna till lärarna. Vi har även en annan roll än det mer auktoritära lärar - elevförhållandet, vilket vi kan dra fördel av.
Katarina nämnde också att den sociala biten är viktig på de skrivarkurser och skrivarläger som hon har haft. Många barn och ungdomar åker till skrivarläger på grund av mötet med gamla och nya vänner, vänner som ibland blir vänner för livet. Barn som går skrivarkurser brukar bli lättade när de upptäcker att det finns fler som tycker om att skriva, att de inte är udda eller konstiga. Hon sa även att det är roligt att se barn som vid första tillfället är tillbakadragna och obekväma, efterhand bli mer utåtriktade och glädjefyllda över att få vara i skrivarsammanhang med likasinnade.
Det är fascinerande hur lätt det kan vara att kunna återberätta en berättelse efter att bara ha läst den en gång eller två. Det känns fint att få självförtroende till att inte behöva följa en text och dessutom få lägga till, dra ifrån, göra om, ljuga... Min berättelse utspelades i Kina, men när jag återberättade så utspelades den på Östgötaslätten och i Stockholm...
Det var två inspirerande seminarier, så låt oss fortsätta inspirera oss själva, varandra, barn, ungdomar och vuxna till berättande och skrivande.
/Nina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar