Mumintrollet och hemliga tecken - Dag 2.

Sniff for in mellan träden och började leta efter sin väg. Han for omkring och vädrade, snusade och tittade på solen och på hur vinden blåste för det ska en vägvisare göra.

-          Här är ditt tecken, sa Mumin och pekade på en tallstam.

-          Nej, här! skrek Sniff och pekade på en granstam.

Och sen fick de samtidigt syn på ett tredje tecken i en rönn, men det satt högt upp, minst en meter över marken…

-          Titta! viskade Mumintrollet. Här är hemliga tecken överallt! Några sitter då hundra meter upp. Vet du vad jag misstänker? Du har hittat en spökväg och nu försöker spökena lura oss. Vad säger du om det?

Sniff sa ingenting, men hans morrhår började skaka.

 

 

Just då hörde de spökskrattet. Det kom rätt uppifrån, och det var inte vackert. Alldeles på samma gång kom ett stort plommon flygande och träffade Mumin mitt i ögat. Sniff skrek allt vad han kunde, men Mumin blev tillräckligt arg för att våga titta på fienden. Då såg han att det var en apa…

 

 

 

-          Sluta med ditt fåniga skratt! skrek Mumintrollet när han sett att hon var mindre än han. Det här är vår dal. Du kan skratta nån annanstans.

-          Elakhet eller oförstånd, mumlade Sniff och var snopen för att han skrikit så förut.

-          Du blev rädd för mig! sa apan. Hon hängde sig i svansen och stod på huvudet, slängde ner några plommon till. Sen försvann hon inåt skogen.

-          Hon flyr! Skrek Sniff. Vi ska förfölja henne!

De rusade in i buskar och snår. Kottar och blommor och blad yrde omkring öronen på dem.

Alla smådjur dök ner i sina hål och gömde sig så fort de kunde.

Forts. följer...