Fredagsberättelse

Fågeln i buren

Fågeln hade bott i buren under mycket lång tid. Den brukade titta genom gallret och genom fönstret ut på ängarna och träden. Den kunde se andra fåglar som flög fritt omkring och den undrade hur det kändes att med solen på ryggen och vinden i fjädrarna, sväva och dyka och fånga insekter i flykten.
När fågeln tänkte på det kunde den känna hur hjärtat slog av upphetsning. Då satt den rakare på sin pinne och kunde känna möjlighetens spänning.

Ibland landade någon fågel på fönsterblecket för att vila ut från sin resa och kikade in på fågeln i buren. Resenären lade frågande huvudet på sned som för att fråga hur något sådant var möjligt. En fågel i bur. Otänkbart.
Och det var vid sådana tillfällen som den fängslade fågeln kände sig allra mest eländig. Skuldrorna föll ner, den kände en klump i halsen och hjärtat var tungt.

En dag råkade ägaren till fågeln lämna dörren till buren öppen. Fågeln tittade ut genom dörren. Den såg fåglarna sväva och dyka neråt med solen lysande på ryggarna och vinden i fjädrarna. Någonting vaknade inom honom. Burfågeln lade märke till att fönstret var öppet och hjärtat slog ännu fortare.
Den tänkte över sina möjligheter.
Den tänkte fortfarande vid solnedgången då ägaren kom hem och stängde dörren till buren.
Vilka orsakerna än var så värderade fågeln säkerhet högre än frihet.

Ur boken:
Owen, Nick: Berättelsens magi - berättelser och berättande