En tänkvärd berättelse

DE LÅNGA SKEDARNAS LAND

Det var en gång en man som hade rest mycket. Under sitt liv hade han besökt hundratals länder, både verkliga länder och fantasiländer. En resa som han mindes särskilt väl var hans korta besök i De långa skedarnas land.

Han hade hamnat vid gränsen av en slump. På vägen mellan Uvilandia och Parais fanns det en liten avtagsväg till nämna land. Eftersom han tyckte om äventyr tog han den där vägen. Den krokiga vägen slutade vid ett enormt avsides beläget hus. När han närmade sig såg han att det stora huset verkade vara delat i två paviljonger: en västvinge och en östvinge. Han parkerade bilen och gick fram till huset. På dörren satt det en skylt som sa:

DE LÅNGA SKEDARNAS LAND
DETTA LILLA LAND BESTÅR ENDAST AV TVÅ RUM SOM KALLAS FÖR DET SVARTA OCH DET VITA. FÖR ATT BESÖKA LANDET MÅSTE MAN GÅ LÄNGS KORRIDOREN TILLS DEN DELAR PÅ SIG OCH SVÄNGA HÖGER OM MAN VILL BESÖKA DET SVARTA RUMMET ELLER TILL VÄNSTER OM DET MAN VILL ÄR ATT LÄRA KÄNNA DET VITA RUMMET.

Mannen gick längs korridoren och slumpen fick honom att svänga höger först. En ny korridor som var ungefär femtio meter lång slutade vid en enorm dörr. När han bara gått ett par steg började han höra klagoljuden som kom från det svarta rummet. För en stund fick utropen av smärta och lidande honom att tveka, men han bestämde sig för att fortsätta framåt. Han kom fram till dörren, öppnade den och gick in.

Det satt ett hundratal personer runt ett enormt bord. I mitten av bordet kunde man se de läckraste delikatesser du kan tänka dig, och trots att alla hade en sked med vilken de nådde fram till maten höll de på att svälta ihjäl. Anledningen var att skedarna var dubbelt så långa som deras armar och de satt fast vid deras händer. På så sätt kunde alla ta för sig, men ingen kunde föra maten till munnen. Situationen var så desperat och ropen så hjärtskärande att mannen vände sig om och flydde från rummet.

Han återvände till mittensalen och tog den vänstra korridoren som ledde till det vita rummet. En exakt likadan korriodor som den förra och den slutade vid en liknande dörr. Enda skillnaden var att han inte hörde några klagorop på vägen.Han vred på dörrhandtaget och gick in.

Hundratals personer satt även här runt ett bord likadant som i det svarta rummet. I mitten kunde man även här skåda läckerheter, och alla hade en lång sked fästad vid handen. Men där var det ingen som klagade eller jämrade sig. Ingen höll på att svälta ihjäl, för alla matade varandra. Mannen log, vände sig om och gick ut ur det vita rummet. När han hörde klicket från dörren som stängdes befann han sig plötsligt och på något mystiskt sätt i sin egen bil på väg mot Parais.

Ur boken: Kom ska jag berätta: sagorna som lärde mig leva av Jorge Bucay